lördag, februari 23, 2013

När 2 blir 1.....

När man träffar någon, någon man kommer att tycka väldigt mycket om. Så tänker man inte så mycket på framtiden osv. Man vill bara spendera tid tillsammans, lära känna och njuta. När man sedan kommer till den punkten att man vet att det kommer vara vi. Då måste man fatta alla dessa svåra beslut. Man måste ta ställning och bestämma vilken väg man ska gå. Redan från dag 1 så var Mannen och jag mycket tydliga med vilka krav vi hade. Vi hade båda erfarenheter och visste vad vi inte ville gå igenom flera gånger. Vi visste vart vi ville komma och vilket liv vi ville ha. Vad gällde våra barn så gick de först. De fick vara med och bolla varje beslut vi tog. När vi skulle bli grannar, som ett första steg till samboende, så pratade vi och analyserade detta med alla 5. De fick lämna sina åsikter och synpunkter. Vi svarade på de frågor vi kunde eller så hjälptes vi åt att ta reda på svaren. Det samma när vi till slut bestämde oss för att köpa hus. De som ville fick följa med på varje husvisning, de fick tycka och tänka och vi diskuterade tillsammans allt som var bra och dåligt. Tog reda på busstider, promenadvägar till skolan osv. Mig veterligen var alla nöjda med den bostad vi tillslut flyttade till. Den var perfekt då alla fick varsina rum och det fanns möjlighet att umgås på stora ytor samtidigt som det alltid finns plats för att stänga in sig och vara ifred. Men då kommer problemen... För att bo tillsammans kräver respekt. Det är inte det lättaste att försöka få förståelse i. Man kan kanske inte spela musik på högsta volym sent på kvällen då andra vill sova, man kanske inte behöver sitta med mobiltelefonen vid matbordet när vi alla sitter för att äta, man bör kanske duka av och städa undan om man tagit med sig tallrikar och glas till olika platser i huset, vill man ha tvätten tvättad så bör man lägga den i tvättkorgen osv Listan kan göras lång över saker som för mig är normalt sunt förnuft. saker som är enkla att göra för allas trevnad. Ändå skapar de konflikt... Tydligen så är det vi, de vuxna som, likt en hemhjälp ska serva och upplysa om allt. Vi ska gå efter och påminna om disk, tvätt och vad det nu kan vara. När man är 17 år, när man snart ska flytta hemifrån, då bör dessa saker inte vara ett problem. När man är 11 och 13 så kan man kanske behöva visst stöd. Men det är inga konstigheter. Hur som, med dessa "regler" så blir det för jobbigt att bo hos oss. Det blir jobbigt att hjälpas åt att skapa trivsel. Då väljer man att flytta.... Det är enkelt att bara ta sin väska och bo hos sin andra förälder istället. Man lämnar sitt möblerade rum, med den smutsiga tvätten i högar på golvet, med ledsna blommor i fönstret, disk på skrivbordet. Det går några veckor och man meddelar att man inte kommer att flytta tillbaka just nu, men kanske sen. Men när är sen då? Adressändringar görs, underhåll upprättas, allt görs klart. Man kommer inte och hälsar på och det är knappt så man hör av sig. Någon annan blir intresserad av rummet, det som nu stått obebott i veckor och månad, där ingen tagit reda på något. Självklart! Vill du flytta in dit så är det ok, men kolla upp med den som äger sakerna. De sköter det där sinsemellan, men jag följer kommunikationen eftersom jag vill se att det sköts snyggt. Rumsflytt sker, saker packas... Nu kommer reaktionen, nu är man sur för att någon annan vill ha rummet. Det där rummet som man inte vill bo i själv, det där rummet som man bara struntat i. Men varför sur? Tänker du flytta tillbaka? Nej... Någon annan sorterar din skitiga tvätt, tar hand om dina vissna blommor och din smutsiga disk. Någon annan packar dina saker och dina kläder i ordentliga lådor. Men vi är tydligen ego som låter någon annan flytta in i just det rummet. Det är inte lätt att vara tonårsförälder, det är absolut inte lätt att vara den "nya" vuxna i en tonårsfamilj. Men man måste hjälpas åt, det är allas ansvar, men det kräver tålamod som en envis oxe.....

måndag, februari 18, 2013

Så.....

Nu har jag kikat tillbaka i bloggen och sett att jag nästan inte skrivit något om mitt "nya" liv. Jag har gjort antydningar och om man orkar läsa alla listor av olika slag så finner man säkert något där. Det var mycket negativt på slutet. Dels efterskalv av sjukdommen men även svek och ledsamhet från så kallade vänner. Jag ville inte skriva så mycket här eftersom jag inte alls visste vilka som läste och eftersom vissa använde mina ord emot mig så blev det ett enkelt val att låta bli så klart.

Det har gått lite mer än 2 år sedan det blev klart att jag var sjuk. En kamp som, så här efteråt, "bara" varade i ca 10 månader. 10 månader av ens liv är ju ingenting! Men de 10 månaderna var det värsta någonsin. Att gå från nyskild, ganska glad singel/ensamstående mamma till någon som gett upp. Som inte ser värdet i att överleva ens för sina barn. Jag visste att de skulle ha det mycket bättre hos sin far och varför skulle jag då kämpa emot?! Jag kunde ju bara ge med mig, låta smärtan bli kort och avsluta. På sommaren stod det klart, min kropp gav upp. Jag hade nu ett val.... Jag kunde fortsätta min medicinering och se om kroppen orkade. Med risk att dö av ex lunginflammation, hjärtflimmer eller någon annan typ av infektion. Eller så slutade jag med mina mediciner. Skulle då låta kroppen återhämta sig, men sjukdomen skulle ju inte bromsas utan snarare eskalera. Inget lätt beslut. Ska man välja pest eller kolera? Vid den här tidpunkten, när läkaren ringde, var jag med Mor och Syster på Gotland. Jag hade bestämt mig för att återhämta mig så gott det gick och valde att ignorera det samtalet. Jag tänkte inte låta dessa tankar förstöra vår semester. Jag hade några veckor tidigare träffat en ny bekantskap. Någon som kanske kunde bli en god vän. Vi hade lite kontakt under veckan på Gotland och det var skönt att skriva med någon som egentligen inte kände mig. Som inte visste något om min Ex-man, om mina barns sjukdomar, om min sjukdom osv. Det gav hjärnan andrum och till viss del en tidsfrist. Ändå visste jag ju att tiden var dyrbar. När jag kom hem fortsatte jag kontakten med min nyfunne vän och någon vecka senare fattade jag mitt beslut. Sittandes på hans Harley Davidsson mitt i natten på en motorväg i Dalarna. Där i mörkret bakom visiret rann tårarna men allt blev så klart. Vad fanns det att fundera på?!! Klart jag skulle kämpa!! Fanns det verkligen något annat alternativ? Dagen efter återupptog jag behandlingen med cytostatikan och det gav ju tydligen resultat. Kroppen klarade det!! Det tog givetvis ytterligare 3 månader men i oktober var allt borta!! Frisk är jag ju inte, inte än... Men har klarat av 1½ år av prover som varit negativa hela vägen. Så nu är det bara att hålla tummar och tår att det fungerar i 1½ år till!!

Sen kommer ju det där kruxet med att bli "frisk". Tron om att allt kommer bli som det var. Kroppen bara spritter till och fungerar klokrent. Så blir det ju inte, inte för mig iallafall. Tillslut insåg jag att kampen inte var över. Hjärtat var trött, lungorna fungerade inte riktigt som de skulle, alla muskler och leder var till viss del förtvinade. Då orkade inte psyket mer! Jag hade ju redan under sjukdomstiden ätit anti depressiva mediciner och jag tyckte att jag var stark. Men nu föll allt hela världen. När jag inte orkade jobba grävde jag ned mig i sängen, vägrade gå upp. Jag var ju ändå värdelös! Klarade inte av att jobba, kunde inte försörja mina barn. Den nya bekantskapen som under dessa månader blivit en varm kärleksrelation fick ta upp en kamp som jag är helt övertygad om att han inte hade räknat med. Men han fanns där, varje dag, vid min sida. Ibland låg han bara där bredvid mig i sängen, sa inget, kanske inte ens rörde vid mig. Han bara fanns liksom! Han visade mig att han inte skulle svika. Han släpade ut mig på sin motorcykel i november fast det var frost på nätterna. Det var ju något som befriade hans huvud från onda tankar, det var något som han visste fungerade. Frysande och huttrande på något fik i Gysinge, Storvik eller kanske Järbo satt vi och skrattade. Pratade om allt annat än dåligt mående. Pratade om alla som stirrade på oss där vi kom, alla som trodde vi var knäppa. Så där höll vi på ända till Annandag jul då det var dags för hojen att få sin vintervila och lite välbehövlig kärlek. Det var också den tiden det tog att hitta tillbaka. Sakta sakta återvände jag till mitt liv, till jobbet, till mina Oriflammor. Det är mer än ett år sedan. Jag hade som mål att äta frukost med barnen varje dag. Det var mitt krav på mig själv så jag tog mig upp ur sängen. Jag fixade det, nästan alla veckans dagar! Givetvis kämpar jag fortfarande, men jag se framsteg hela tiden. Det gäller att skynda långsamt. Men jag har nya äventyr framför mig och dem vill jag ju inte missa. Så då är det bara att fortsätta ge järnet!

fredag, februari 15, 2013

Testar...

Måste ju återaktivera telefonen med så klart! Man måste ju kunna blogga när man känner för det ;-)

Bloggtorka?!!

Ha ha ha! Tror nog inte det är rätt ord för denna passivitet här... Det har hänt så otroligt mycket de senaste åren, mer än min hjärna klarat att ta in, mer än jag kunnat få ned i mina fingrar på tangentbordet. Många saker som jag inte velat dela med alla er, andra saker som jag gärna hade skrikit ut till ALLA i hela världen. Det jag vet är att jag saknar bloggandet, saknar att "skriva av mig", kanske få respons på det jag skrivit. Man kan se saker i andra perspektiv. Så vad tror ni? Ska jag åter igen ge det ett försök?

Känns som att det behövs lite städning här iallafall, lite nytt och uppfräschat. Gör ett ryck!