9 dagar kvar enligt min gravidapp i telefonen. Det är inte många dagar av ett liv. Ändå är väntan (och längtan) outhärdlig. Vi har ju liksom varit inställda på att vår lilla Bäääs skulle komma för tidigt. Att vi skulle hjälpa den att stanna kvar så länge det gick. Men nu är vi ju där. Hen är fullgången!
Allt är fixat, det är bara att vänta liksom. Att försöka röra sig, uppmuntra till att den lägger sig till rätta. För nej, hen är inte fixerad utan helt rörlig. Ligger dessutom högt och genomför akrobatiska volter dagligen. Det verkar vara trivsamt där inne.
En sak har jag faktiskt inte gjort än och det är att packa den där väskan. Som jag skrivit i tidigare inlägg så ger den mig ångest. "Kom ihåg att packa...", "Glöm inte...." Det är ju inte direkt någon semester man ska iväg på! Det är ett nödvändigt ont som förhoppningsvis tar kortast möjliga tid! Men det är väl dags... Kanske ska vara mitt mål med dagen...
Skickat från min Samsung Mobil
